Viken

Från bondgård till Gästgiveri

Viken, Backen och Änge utgör idag tätorten Brunflo. Även i förhistorisk tid utgör de tre byarna ett naturligt bebyggelseområde. Namnet Viken nämns första gången 1439, JHD I 231 då Joan i Vik tillsammans med åtta brunflobor är vittne vid Sten Sigurdssons försäljning av sitt mödernearv i Lund till prästen Torsten Pålsson i Hammerdal. Joan i Viken är sannolikt identisk med Joan Parter, som är en av borgenärerna för Jämtlands skuld till domprosten Jöns i Uppsala å domkyrkans och drottning Magaretas vägnar år 1410.
Parter är ett urgammalt namn i Jämtland. Det förekommer tidigast i Hackås,  och sedan i Myssjö, Haxäng i Lockne, i Namn och Valla på Frösön. Sannolikt har det med att göra med den sjökatastrof,  som inträffar i Hackåsbygden på 1320-talet.

En av de intressantaste fornminnesmiljöerna i Storsjöbygden finns vid Storvikens gård i Brunflo. När järnvägen på 1870-talet byggdes, raserades  längs Brunfloviken en rad gravfält. Ett av dessa ligger i Storviken. Här finns minst nio gravhögar. Sex är samlade till ett gravfält. Övriga ligger spridda i åkern. Här finner vi en kontinuerlig bebyggelse alltsedan folkvandringstiden och fram till våra dagar. En av gravhögarna förstördes på 1930-talet. En annan hög grävdes ut 1975. Den döde hade bränts på bål. Kvar blev ett 20-tal bitar ben, ett bronsbleck och en märklig bronsnål. Bronsföremålen berättar, att den döde varit klädd i någon dräkt, som knäppts samman med en dräktnål. Bronsnålen är unik. Den består av en enda tråd, som vridits, så att huvudet fått formen av ett klöverblad.
År 1979 undersöktes väster om missionshuset tre odlingsrösen. Ett av rösena dolde en flack stensättning, som var en brandgrav. Delar av brynen och av en sammansatt kam påträffades i brandlagret. C 14-datering anger gravens tillkomst till 725 ± 125 e.Kr. Graven bör ha anlagts under Vendeltid. Vi får således kontinuerlig bebyggelse på Viken liksom på Håkansta. De övriga två gravarna, 25684 och 25685 som undersöktes, dateras till sent 700-tal. I närheten hittades en pilspets, JLM 14118. Den ursprungliga gården synes ha legat vid de övre gravarna, men flyttats ned i sluttningen under vikingatid.

Det intressantaste fyndet gjordes dock 16 maj 1931. I missionshusets källare skulle en transformator installeras. Efter ett par spadtag påträffades ett praktspänne av förgyllt silver, JLM 15700, men även annat av stort intresse såsom en en bensked av horn, ringsölja av brons, häktespänne, fästenål, ett litet likarmat spänne av brons, koniskt formad ornerad sländtrissa av ben och åtta björnklor i en skelettgrav. Det förgyllda praktspännet har visat sig vara tillverkat på Helgö i Mälaren, där man hittat gjutformen till spännet. Spännet är från folkvandringstiden. Björnklorna utgör sannolikt resterna från en  björnhud, som en förnäm kvinna i Brunflo har begravts i. Bandskyttelen, som är ett fint vävnadsredskap visar, att bandvävningen stod  högt i kurs redan under  folkvandringstiden. Fyndet är en praktgrav, som tyder på rikedom och förutsätter hög status och ställning i samhället av dess ägare. Brunflospännet har dessutom fördyrats genom inläggningar av granater, röda genomskinliga stenar, som avtecknas vackert mot den guldglänsande bronsen. Ett överdrag av silver och niello fördyrar spännet, varför spännet måste ha varit mycket dyrbart. Det förutsätter rikedom hos ägaren.

Arkeologen Gert Magnusson har från dessa fynd kunnat konstatera, att många fler gravar måste ha funnits, men odlats bort. Han visar, att en tredje gård har existerat. Den har blivit öde sannolikt under senmedeltidens jordbrukskris. Samtidigt påvisar han, att gården Backen är yngre. Den är anlagd i forntidens slutskede. Backens gravhög är en av de sista från den gamla religionen, När kristendomen påbjöds skulle alla gravsättas på kyrkogåden vid Brunflo kyrka.

Många av Vikens medeltida ägare är nämnda i de medeltida handlingarna. Halvard i Viken förekommer ofta i kalvskinnsbreven i början av 1500-talet. År 1525 köper Halvard delar av Viken samt Trälsåsen av sina syskon Anders Kettilsson i Änge, Olof i Backen och Marit i Södergård samt av kyrkoherden  Peder Olofsson i Hammerdal och av dennes broder Nils Olofsson i Viken.
År 1548 intygar 12 män, att Nils Olsson och Nils Halvardsson i Viken i fogdens och lagmannens närvaro kom i “rätta” med anledning av några jordeparter. Men då Nils H.(alvardsson) med herr Peder Jonssons och Nils Olofssons brev bevisade, att förlikning ingåtts, vllket herr Peder och Nils O. ej ville vidgå, dömdes han likväl giltigt. Tvistefrågan gällde ett arrende i Åkre 1548.

I medeltidens slutskede finns fem bönder i Viken. 1568 nämns Hans Persson, Joakim, Olov Svensson, Karl och Lill-Per Jonsson, sonson till Peder Jonsson.  Stormaktstidens krig 1611-13 och 1643-45 tvingar bönderna från sina gårdar. Hur Vikens bönder drabbas, går ej med säkerhet att fastställa, men år 1628 får fem bönder betala silverskatt, nämligen Peder Karlsson 3dlr, Gulle (Gullik) Halvarsson 2 dlr, Jon Broddesson 3 dlr, Peder Nilsson 2 dlr och Karl Andersson 3 dlr. Silverskatten var extra skatt, som togs ut  för de dyrbara krig, som Danmark råkat in i genom 30-åriga kriget.
Bönder i Viken år 1645 är Halvard Gulliksson, son till Gullik H., Mårten Joansson, son till Jon B., Peder Kjelsson och Elias Nilsson.
De danska återerövringsförsöken under 1650-talet får till följd att “svikande” bönder bestraffas hårt. Det förklarar sannolikt, att det år 1683 finns endast två bönder i Viken nämligen Halvar Gulliksson, som redovisar 3 tld och Anders Carlsson 5 tld.
År 1705 brukas Halvar Gullessons hemman av Per Ås, som redovisar 3 tld.
Per Nilssons hemman om 3 tld har blivit crono “röken” förmedlat och underlagt, 2/3 av löjtnantsbostället Storviken(Viken 2) av kavallerikompaniet och 1/3 av ruststammen. Det sker år 1695. En rök var 6 tunnland, ett s.k. rökemantal. Anders Carlssons hemman brukas av Olof Stensson och Sven Ersson, löjtnantsbostället av k.komp. Hans Larssons hemman förmedlas 1695 och underläggs löjtnantsbostället. 
De gamla odalssläkterna blir på grund av stormaktstidens dyrbara krig jordlösa. Indelningsverket införs 1680 - 1682. Bondetiden är slut. Gårdarna blir militär bostäder ägda och jordbruket sköts av arrendatorer.
Någon uppdelning av Viken 1(Lillviken) och Viken 2(Storviken) sker ej förrän i slutet av 1600-talet.

Militärboställen i Brunflo under indelningsverket

Brunflo kompaniområde omfattade under indelningsverket Brunflo, Lockne, Bodsjö och Kyrkås socknar samt delar av Lit(22 rotar) och av Revsund(6 rotar). Inom Brunflo fanns 10 rusthåll av Jämtlands Kavallerikompani. 1830 omorganiserades till 11 rotar inom rust- hållsskvadronen. Rotehållsskvadronen kom att bestå av 6 ryttarnr och 3 hästar inom sock- nen. När hästjägarkåren 1853 blev självständigt förband tillhörde hästjägarna  i Brunflo Livskvadronen. Vid Fältjägarregementets omorganisation  försvann Brunflo kompani efter 170 års tillvaro. I Brunflo blir 1695  Storvikens gård löjtnantsboställe.

Vikens Löjtnantsboställe utgjordes av en karaktärsbyggnad uppförd av furutimmer  1736 enligt syn år 1810. Byggningen  innehöll sal, två kamrar, kök och förstuga. Salen var  8 x 12 m och försedd med tapeter liksom förstugukammaren 7 x 7 m. Den andra kammaren var 8 x 8 m och låg innanför köket. Källaren var murad och välvd  6 x 6 x 3 m. Flygelbyggningen innehöll dräng och bagarstuga. Taket var av näver och torv. Portlider nyttjades för förvaring av körredskapen och redskapshuset användes som vedbod. På gården fanns ett visthus, som var brädfodrat och rödfärgat. Gården hade en loge 22 x 13 x 5 och ett stall 19 x 11 x 4 m. Det fanns foderbod, svinhus 6 alnar i fyrkant och fähus 19 x 14 x 5 m.  Omkring gården  fanns ett nyuppsatt staket. Till gården hörde en badstuga 11 x 10 x 3 m byggd utom gården och försedd med s.k. kåpugn och lavar. På gården hade planlagts en humlegård om 300 stänger. Åkerjorden var väl hävdad. Slåtterängar fanns i Häggdalen, Slåttbäcken, Stora Banndrolet, Ormbäcksslåtten, Getåssvedet, Källmyran och Lövsåsen.
Inga uppgifter finns om brunn, kvarn, fiske, vägunderhållningsskyldighet och avverkning av skog.

Innehavare av vikens löjtnantsboställe åren 1687-1695 är Gabriel Lilliesvärd. 1695 - 1704 bor på Viken Lars Riddersvärd. Hans ursprungliga namn var Hamn, men han adlas 1704 med namnet Riddersvärd.
Åren 1704-1714  bebos Viken av Samuel Stridman. Åren 1714 - 1719 är bostället utarrenderat. Johan Lindstedt finns på Viken 1719 - 1722 och åren 1722 - 1724 Daniel von Nandelstedt. Han deltog i Armfeldtska fälttåget till Norge 1718-1719. I striderna vid Sundsvall 1721 blev han tillfångatagen  av kosackerna och förd till Petersburg, varifrån han återvände och kom till Brunflo. Åren 1724 - 1728 innehas Storviken av Anders Örbom och åren 1728 - 1741 av  Lennart Swede. Om honom finns antecknat, att han 45 år varit i krigstjänst, utstått många farligheter, blodiga träffningar och fångenskap och på 54 år ej druckit brännvin. Åren 1741 - 1741 bebos gården av Samuel Söderman och 1743 - 1758 av Daniel Nandelstedt, 1758 - 1771 av Anders Örbom och 1771 - 1772 av Gustaf Gyllengranat. Åren 1772 - 1780 återfinns på Storviken Gustaf Reinhold Marcks von Wurtemberg och 1780 - 1784 Carl Joakim Örbom. Johan Rosén Rosenstein  bebor åren 1784 - 1790 Storviken. Han erhöll 1792 avsked och dog ogift i Guinea i holländsk tjänst 1798. Åren 1790 - 1795 residerar på Storviken Otto Ludvig Bennet och 1795 - 1809 Bernhard Mattias Martin. Efter avskedet 1809 bosätter  sig Martin i Böle, mest känd som salpetersjuderistyresman i Jämtland. Han har skrivit en intressant dagbok om sina år i Böle.
Åren 1809 - 1813 finner vi på Storviken Carl Henrik Gyllenhaal . 1827 blir han statsråd och 1840 generaltulldirektör. 1813 - 1818 bebos Storviken av Emanuel Severin Schlyter  och åren 1818 - 1828 av Carl Fredrik Toutin. Han har stor tjänstepersonal på Storviken, en hus- hållerska, en betjänt och fyra pigor. Christian Ernst Gunther residerar på Storviken 1828 - 1834. Han blir 1854 överste och  senare generalmajor. Åren 1834 - 1842 brukas Storviken av Nils Isac Reinhold Schröder och åren 1842 - 1855 Georg Adlersparre. Han blir överste i armén 1868. Han efterträds på Storviken av Carl Fredrik Ahlgren.  Den siste innehavaren av Storviken är 1860 - 1863 Jacob Cederström. Under nödåren på 1860-talet utses han till ordfö- rande för den nödhjälpskommitté som skulle hjälpa brunfloborna under de synnerligen svåra förhållanden som rådde i brunflobygden. Ryttmästaren  och baronen Cederström nedlade stort arbete att införskaffa korn och mjöl till socknens fattiga. Genom sina kontakter fick han en fröken Hofsten på Kilgården i Västergötland att översända 20 Rd Rmt för att lindra den nöd som fanns i Brunflo.
Bland kända arrendatorer av bostället kan nämnas ryttmästaren Tell Osterman och majoren Johan August Sandler, farfar till doktor Olof Sandler som kom att verka som läkare  på Norrgård i Brunflo.
Viken uttas 1695 som boställe för löjtnanten vid Jämtlands Kavallerikompani, men omändras 1836 till boställe för ryttmästaren vid andra skvadronen. År 1853 ändras indelningen, så att Storviken blir boställe för Livskvadronschefen.

Lillviken förblir i privat ägo, men blir ett skatteunderhåll med numret 58.
Tidvis i slutet av 1600-talet och  i början av 1700-talet är Lillviken(Viken 1) underställd löjtnantsbostället, varför det är svårt att ange var de olika gårdarna låg. Vikens löjtnantsboställets mangårdsbyggnad byggdes år 1736. Den nuvarande tillkom 1842. Fram till år 1740 då lantmätaren Gabriel Esping bosätter sig på gården är ägandeförhållandena oklara. Gabriel Esping är även ägare till Backens  gård 1747-1763. Han är mest känd genom utstakningen av landsvägen Härnösand- Sundsvall-Frösön och markeringen av milstolpar utmed densamma. Esping var gift med prästdottern Catharina Elisabeth Renhorn. Hos dem bor till sin död änkeprostinnan Renhorn, f. Steigman. Vid sin avflyttning till Bollnäs år 1764 säljer Esping Lillviken och Backen till Carl-Otto von Segebaden. Han avvyttrar bägge gårdarna till greven och majoren Per Abraham Voltemat. År 1772 köps Lillviken av löjtnant Anders Öhrbom och Backen av lantmätaren Johan Törnsten. Ny ägare till Lill Viken blir år 1777 major Karl-Fredrik Cavallin. År 1780 säljer Cavallin Viken 1 till sergeant Anders Dahlström och år 1785 till ryttmästaren Carl Johan Örbom, som tidigare bott på Storviken.
Ryttmästaren Örbom var gift tre gånger och fick 19 barn. Han avlider år 1810 i en ålder av 88 år. Hans tredje hustru Elisabet f. Widegren blir ägare av gården till sin död år 1828. Arvingarna säljer gården till löjtnant Johan Gustav Örbom, som samma år avyttrar den till sergeant Jakob Edholm. År 1834 säljer fanjunkare Jakob Edholm Viken 1 till Nils Bolin och Nils Jonas Nilsson.
År 1835 sker ett hemmansbyte mot Solberg 1 och en lägenhet genom Olof Olofsson. Gården får som ägare Carl Olofssons barn Nils Carlsson och Lisbeth Karlsdotter, som av ursprungliga köparna Nils Bolin och Nils Johan Nilsson transporterar köpet till ovannämnda barn. Inte mindre krångligt blir det år 1836, då ägaren lantmätaren L.Cedergren säljer gården till kronolänsmannen Johan Berger, som nästa år återsäljer till Cedergren. Han flyttar 1843 till Gotland, där han blir 1:e lantmätare. Cedergren var mycket god vän med kaptenen och salpetersjudaren Bernhard Martin, som på 1820-talet inköper gården Österböle, en avlats- gård, som tillhörde Lillviken. Martin förde dagbok. I den kan man följa hans liv i vardag och fest. Bland hans ytterligare vänner kan nämnas prosten Dillner med vilken han har litterära aftnar  varvade med musik och kortspel. Dillner köper Österböle av Martin. Cedergren säljer gården 1843.
Per Jonsson blir år 1869 ägare till Viken 1:10. Här bedriver han gästgiveri till 1886, då han går i konkurs mycket beroende av sviktande kundunderlag på grund av järnvägens ankomst till Brunflo år 1879. Han säljer gården till handlaren Winnberg som i sin tur avyttrar  den till handlaren Sven Petter Pettersson år 1888.

1835 inträffar en tragisk händelse. En f.d. hästjägare stryper sin hustru i Gärde och döms till döden. Han avrättas i Viken på gränsen mellan Lockne och Brunflo. Avrättningsplatsen är utmärkt med skylt som finns  ca 25 m från E 45 vid spånplattefabriken i Brunflo.

Gästgiveriet Lillviken, 1869-1887, gästades av många prominanta personer, officerare av hög rang som generaler, majorer, landshövdingar och högre tjänstemän och riksdagsmän. Under konungen Oscar II:s  besök i  Östersund 1873 besöks gästgiveriet  20 juni, En äreport reses vid tillfället förfärdigad av hemmansägaren och målaren Olof Bergstedt i Vamsta.

Efter järnvägens ankomst till Brunflo 1879 blir gästgiverirörelsen  vid Lillviken mindre lönsam. Skjutsförbindelserna med Östersund och Pilgrimstad upphör nästan helt, varför  Per Jonsson går i konkurs.  År 1887 byter Lillvikens Gästgiveri namn till Brunflo Gästgiveri.  1902 flyttas det till stationsåmrådet, där Erik Björklund blir gästgivare. Den siste att besöka Brunflo Gästgiveri under 1800-talet är Tilda Eriksson i Marieby, som den 31 december beställer hästskjuts. Den förste att besöka Brunflo Gästgiveri på det nya århundradet är C. W. Lundqvist som den 2 januari 1900 beställer skjuts från Brunflo till Stengärde. Den skjutsen kostar 3,09 kr(släde) Tidigare var det samma pris för hjuldon som för släde, men fr.o.m. 1 januari 1900 blir det 13-22 öre billigare med släde beroende på körsträckans längd.

År 1891 erhåller Erik Björklund lagfart på Viken 1:10 med undantag av en byggnadstomt “Norrgård” belägen mellan landsvägen och järnvägen. Erik Björklund bedriver gästgiveri fram till år 1902 och därefter matservering för Gustaarbetarna. Gustafabriken är belägen sen 1908 till 1922 vid Storsjöns strand i Lillviken, där även brygga finns anlagd.
Den första ångbåten på Storsjön  hjulångaren “Jemtland” sjösätts 17 juli 1847 vid Runudden på Frösön och gör sin första premiärtur till Brunflo brygga söndagen den 22 augusti samma år. Reguljär trafik inrättas av Jämtlands kommunikationsbolag med ångaren Odin mellan Lillvikens brygga och Kvittsli i Mattmar för befordran av passagerare och folk. Vid den stora nykterhetsdemonstrationen mot alkohol i Brunflo kyrka 21/6 1905 är det livlig båttrafik till Lill Vikens brygga.
Erik Björklund var far till den under 1920-1940-talen kände och uppskattade revyamatören Arvid Björklund, gift med en moster  till den riksbekante kriminalintendenten Harry Söderman. Han öppnar Grinis portar en dag innan tyskarna kapitulerade i Norge vid andra världskrigets slut.
År 1917 köper disponenten vid Gusta Fredrik Winnberg Viken 1:10 av Erik Björklund. Winnberg är också  ägare till Storviken. Han råkar i penningbekymmer och går i konkurs. År 1923 säljer konkursboet gården till Annika Eriksson. När hon avlider, får brodern Per Eriksson Viken 1:10 som testamentsgåva. Per Eriksson är blind och dessutom senildement, varför han sätts under förmyndarskap. Förmyndarna säljer gården 1934 till den kände ritaren, kommunal-och landstingsmannen Erik Pettersson och hans maka Maja. Bland hyresgästar blir blivande prosten i Sollefteå Gustaf André, pensionerade prosten och botanisten Gustaf Öhrstedt och efter brand i Brunflo prästgård och under uppbyggnaden av den nya,  kyrkoherden Albert Vikman. Av övriga kan nämnas  landsfiskal Lindberg, far till den riksbekanta sångtrion systrarna Margareta, Kerstin och Vera Lindberg.
År 1973 övertas Viken 1:10 av sonen Bengt Pettersson och hustrun Irmgard. De säljer gården år 2000 till Hans Erik Hagen.

Under 1900-talet förlorar gården nästan all åkermark genom utbyggnaden av Brunflo samhälle. Bebyggelsemässigt är gården fortfarande intakt och minner om flydda tider som en präktig bondgård. Huvudbyggnaden på Storvikens löjtnantsboställe  är intakt, men bryggstuga och ladugård har flyttats till Brunflo hembygdsgård och utgör idag  Brunflo Lantbruksmuseum som invigs 1999.

Vikens fäbodar

Vikens fäbodar nämns första gången i 1567 års avradsrannsakning. Enligt den skattar gården Viken 1 mkr. Att avraden avser fäbodar eller slåttermarker, synes de stora betalande gårdar ge belägg för. Det bekräftas på 1770-talet av Abraham Hulphers, som anger, att de nyttjas till fäbodställen.
Av 1666 års avradsrannsakning, kan vi se, att ödesbölet Västra Löfsåsen brukas till hälften av Anders Karlsson i Viken och Lars Olsson i Grytan. Det intressanta är att redan i 1649 års avradsbok nämns bönderna Peder Nilsson och Halvard Gulliksson i Viken. De har slåtter i Stoorede. Möjligen har vi här ett gammalt namn på Löfsåsen, som enligt traditionen blir öde under digerdöden. En av de bönder, som nämns 1666 för Viken har arrende där år 1621. Belägget visar, att Viken redan före Baltzarfejden 1611-1613 har avradsland i Löfsåsen.  Intressant är, att Böle(Österböle) brukas av Halvars hemman i Viken för 2  öre smt. Sven i Lund som skall överta gården Viken, lovar att överta avraden  1 dlr smt. Ödesbölet nämns i en rannsakning även år 1640, då bonden Gulle krävs på avrad för en ödegård Böle, som är skriven under Viken för ett mantal. Viken har fäbodar där även år 1701.
Vid 1666 års avradsrannsakning brukas Västra Löfsåsen bl.a. av bonden Mårten Jonsson i Viken och Per Olofsson i Skrafvelbacken. Ödesbölet Västra Löfsåsen brukas till hälften av Anders Karlsson i Viken och Lars Olofsson i Grytan samt av fem bönder från Lockne och en bonde från Näs. Avraden höjs till 5 dlr.
Löjtnantsbostället Viken har 1741 fäbodar i Löfsåsen. Ryttmästaren Leonard Swede meddelar detta år vid värdering av bostället, att fäbodarna fått ny stuga, mjölkbod och fähus samt tre nya lador.
I 1766 års fäbodrannsakning slutligen uppges Viken ha en stor vall i Västra Löfsåsen, som man betalar 2 dlr 9½ öre för enligt 1695 års fäbodresolution. Bonde på Viken är löjtnant Örbom, som brukar en gård på 7 tld. Fäbodvallen är 1/4 mil lång och 1/4 mil bred. Den ligger 3/4 mil från gården. Inga djur hålls på hemskogen. I upplysningskolumnen är antecknat:”Har der numera ingen boskap”. Mycket hö bärgas, nämligen 5 skrindor jegelhö och 4 skrindor starrhö till ett värde av 100 dlr.

Viken på 1900-talet

För 100 år sedan utgörs samhället Viken av två hemmansnummer - Lillviken 1 om 1/8 mantal, dvs. 2/4 tld och Storviken 2 om 1 mantal, dvs. 6 tld.  Åren 1884 - 1895  bor i Viken sammanlagt 23 familjer. Sju återfinns på Viken 1 och de övriga på det andra hemmanet. Viken är en tämligen självförsörjande by med inte mindre än  två handlare, en skomakare, en skräddare, en mejerska, en bagerska, en borstbindare, en fotograf och en kopparslagare. Här bor en friherre, en regementsskrivare, två bönder, en arrandator och tre torpare samt tre gratialister. Brunflo har fått järnvägsstation. På den bor stationsinspektor, stationskarl, en banmäs- tare och en banvakt. I Häggdalen har en bomvakterska utsetts.  
Den första tätortsbebyggelsen i Brunflo kommer således att ligga söder om järnvägen i Viken. Efter bygatan finner vi Café Cekå, två livsmedelsaffärer och frisörsalong. Härifrån utgår vägen till Lockne kyrka och söder om denna utfart bygger Gusta 1918 - 1919  två arbetarbostäder  åt sina anställda. Gusta arrenderar militiebostället  Storviken med ägor och hus. Sextio tunnor potatis sätts och höskörden behövs för bolagets 12 hästar. På Viken möter vi även Johannes Åhrberg som ägare till gården Årberga, Viken 1:6. Ovan Gustavillorna bygger Eskil Jakobsson affären Kastalen.
När Gustafabriken läggs ner 1922  anlägger A.E. Vestberg i den Brunflo Snickerifabrik, som på 1940-talet blir Brunflo Karosserifabrik ägd av Jonsson & Söner. Intill har Brunflo Tingslags Väghållnings distrikt  sina lokaler. 1926 inköps en lastbil och snöplog för vinterväghållningen. Sommartid nyttjas en väghyvel. Härifrån utgår deras arbetsuppgifter. Vägdistriktets första chaufförer blir Oskar Jonsson, Fugelsta och Gösta Jonsson, Grytan. Gösta flyttar senare till Viken. De anställda har idag sina arbetsplatser på Industriområdet, som skapats i Viken. Där finns också entreprenadfirman EAG och på andra sidan E 45 en stor spånplattefabruk, ACB Laminat AB, tidigare ägd av Olle Persson i Torvalla.  I området finns också Brunflo sopstation.
Vid platsen för Lillvikens brygga anläggs på 1940-talet simanläggning med hopptorn och brygga. Området har idag ersatts av modern villabebyggelse. Storsjöskolan och förskolor har anlagts i området. Gatunamnen präglas av de många militärer som bott på gårdarna Viken.
Norr om järnvägen anläggs Nylanders Elektromekaniska verkstad och Bernhard Abrahams- sons skrädderi och sportaffär. Nylanders verkstad byggs på 1920-talet för installationsfirman Jonsson & Falck, senare Luth och Rosén. På Norrgård inrättas läkarmottagning. I den finns idag frisörsalong och hotell. Banmorska, fjärdingsman; Isídor Arnlind (1920-1950-talet) och landsfiskal är inslag i Vikens historia

Brunflos första bil

Den första bilen kommer till Viken redan 1905. Det är en Oldsmobile på sju hästkrafter med styrspak, som inköps för  3500 kronor av köpmannen Olsson i firman Olsson & Skoog i Viken. Olsson blir sedan ägare till en Phänomobil, en trehjulig vagn försedd med bensinmotor på 9 hkr. Skoog skaffar sig 1911 en Mathis personbil. Han blir också den förste att köpa sig en motorcykel av märket Peugeot som inregistreras 1913 med beteckningen Z 41.
Intressant på bilfronten är Gustas Tidaholms lastbil, som inköps 1912. Den nyttjas för transport av sten från fabriken nere vid Storsjöstranden i Viken. 1928 avställs Tidaholmaren. Chaufför på vagnen blir Nils Albert Nilsson - Bil Nisse allmänt kallad.  Den förädlade varan transporteras från fabriken upp till järnvägsstationen. När den branta backen skall forceras, blir det lastkarlen “Tysta Lasses” uppgift att blåsa upp lasset ( bilen hade ingen bränslepump). På givet tecken från Bil Nisse blåstes av alla krafter lasset upp från Lill Viken till stationen, tysta Lasse med slangen i mun och med utspända kinder röd som en pion i ansiktet.
Brunflo får sin första järnvägsstation 1879. Den rivs 1963. De sista åren nyttjas stationshuset för SundsvallsBankens verksamhet i Brunflo. Fram till 1918 var också posten förlagd till det gamla stationshuset. Samtidigt byggdes en ny station 1916 som fortfarande är i bruk. Idag nyttjas lokalerna av Rett Inn, en populär pizzeria i Brunflo. All SJ:s verksamhet i Brunflo har datoriserats och ligger i en betongbunker invid stationen. I det gamla godsmagasinet säljer idag Brunflo Möbler trädgårdsmöbler sommartid. Intill järnvägen på Centrumvägen 32 finns fortfarande kvar Banmästarvillan, som nyttjas av Brunflo hembygdsförening som kanslilokal. Intill den fanns förr väster om bommarna en banvaktsstuga. Brunflo har också vid stationen ett märkligt ställverk, som tillsammans med stationen förklarats som byggnadsminne